Idag har vi varit på topptur på Storulvåfjället. Ett par hundra meter i höjdskillnad men vi var ute i sex timmar alltsom allt. Ganska dimmigt och mulet när vi gick ut, men sedan lättade det, och ungefär samtidigt som vi nådde toppen sprack det upp och blev helt otroligt fin sikt åt alla håll. Eftermiddagen bjöd på fin lättsam utförsåkning i pudrig snö.

Nu bloggar vi från Storulvåns fjällstation i Jämtland. Andreas har varit i Östersund och Åre i några dagar och jobbat, och jag och Ida kom med tåget upp igår förmiddags. Vi tänkte passa på att ägna helgen åt lite vinteraktiviteter.

Baguette med lax och philadelphiaost är tradition när man åker nattåget till fjällen. Gott gott!

Trångt trångt! Men vi fick plats i alla fall.

Lite välling före läggdags.

Man sover så gott på tåg! Ida och jag låg skavfötters i underslafen.

Storulvåns fjällstation

Ida somnade som en stock i sin pulka

Klassisk fjälltursbild

Gosigt nerbäddad     

Fikadags. Termoskaffe och choklad och nötter är inte det sämsta.

Mackor när vi kom tillbaks till rummet. En i varje hand!

Åh vilken lycka! Jag har skrivit på bloggen innan hur jag letat efter ett par extra varma, extra snygga och perfekta vinterkängor av hög kvalité, och tillslut fastnat för Sorel Joan of Arctic. Jag berättade också om min besvikelse över att de förmodligen inte går att få tag i i Sverige ens. Och beställa från tillverkaren i USA funkar bara om man har en adress i USA att skicka dem till, innan man fraktar över dem till Sverige. Så...

... idag var jag och Ida inne i Göteborg och hälsade på Anna. Vi fikade och strosade på stan. Fick för oss att vi skulle kika in på Peak Performance och se om dom händelsevis hade nåt kul på rean. Och - DÄR STÅR DOM!! På ett bord, bland en massa Peak-kläder står ett enda par med Sorel-kängor. Jag väser andäktigt till Anna "där STÅR dom - MINA kängor!!". Sen slår mig tanken att de kanske bara ingår i själva skyltningen. Hon i kassan ser medlidsamt på mig och säger "Det är dom sista vi har, tyvärr, och dom är JÄTTEstora - 41:or!" Nu är det ju så lyckligt att jag HAR stora fötter och ganska breda. 40 i vanliga fall. Och Sorel råkar vara lite små i storleken, har jag hört. Så jag var ju tvungen att prova - och dom var perfekta! Som jag hade drömt om att det skulle kännas om/när jag hittade dom. Och nu till det bästa av allt - det var 40% rabatt!    Detta sista faktum tog jag som ett tecken till mig att det var meningen att jag skulle ha dom... Nu kan man ju tycka att det kanske är lite otajmat att först vänta ut den kallaste vintern i mannaminne och sedan köpa sej ett par svindyra stövlar. Men skit samma. Det ä nog kallt ett tag till, det blir nog fler vintrar och dessutom åker jag och Ida med natt-tåget till Jämtland imorgon. Vi ska möta upp Andreas som är där på jobb och sen ska vi tillbringa helgen på Storulvåns fjällstation. Hoppas det blir mycket, mycket kallt där :)

Man får så här skrynkliga fötter om man tycker om att bada. Länge.   

   Det blev en mycket fin stund i Kinnaborgs kapell igår eftermiddag. Tung, sorglig och jobbig på många sätt, men även mycket fin, stämningsfull och vacker. Ett fint minne att bära med sig av en fin människa som inte längre finns hos oss. Ida var med oss, och satt i mitt, Andreas eller morfars knä, alternativt på golvet. När första psalmen - Blott en dag - började spelas, sjöng hon la-la-la-la med kraftig stämma och började göra rörelserna till Imse Vimse Spindel. Hon kan sjunga hon - och orsakade ett och annat leende...

På kvällen innan vi begav oss hem igen, åkte vi tillbaka till kapellet och tittade på alla de vackra blommorna, som nu lagts vid Kents gravplats. Det snöade ymnigt under hela eftermiddagen och kvällen och när vi tände en marschall bland blommorna så blev det så himla vackert med lågans sken, all gnistrande snön, flingorna som yrde och de delvis översnöade blommorna.

Så har jag äntligen fått lite tid och framför allt ork att blogga lite från stugan i fjällen. Hade väl trott innan vi åkte att jag skulle kunna sitta på kvällarna framför brasan och blogga upp lite idylliska bilder från soliga dagar med rödmosiga snöiga barn i backen... Men redan samma dag som vi kom upp dök magsjukan upp som objuden gäst och inom 24 timmar var nio av tio personer i stugan smittade! Herrejösses vad dålig man blir av magsjuka! Inte blir det lättare heller av att alla andra runt omkring en är lika hängiga och att stugan har bara en toalett... Och stackars Louise som var den som klarade sig kan knappast ha haft så roliga dagar heller  

Men nu har vi åkt i två dagar på darriga ben och haft det bra i alla fall och fått tagit bilder och tillslut orkade jag visst blogga också. Här kommer en samling bilder från de lite roligare dagarna.

Okej, fullständigt meningslöst vid 11 månaders ålder, men visst är hon SÖT in skidbrallor, skidjacka, pjäxor, skidor och faktiskt skidglasögon

Stoooora pjäxor

Åker knapplift med pappa. För att det GÅR. 

Pappa på telis - Ida på slalomskidor.

När kommer dom egentligen? Lång väntan på de stora barnen.

Ida har hittat matförrådet och kalasar på en apelsin. Med skalet på.   

Imorgon är sista dagen vi åker, sen åker vi direkt hem på eftermiddagen. Det blir en lång dag och vi kommer hem sent, men så får det bli. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag satt och filade på en ansökan till ett jobb som jag tänkte söka - tacksam över att Ida satt på golvet och för tillfället var alldeles nöjd och satt och pillade med nåt. Tills jag anade oråd och kikade ner på golvet.

Då har ungen vält papperskorgen, och pillat ur stora härliga fluffiga bollar med ludd, som vi rensat ur torktumlaren. GOTT tydligen, och väldigt mysigt! :-)

Vet inte vad det är med torktumlarludd, men efter att i flera veckor ha gått ett-två-tre steg så släppte det plötsligt helt och nu går och går och går hon, som en duracellkanin. Rakt upp med armarna för att hålla balansen, och ibland i lite cirklar. Inte lätt.