Lite snålt med bloggande tyvärr. Denna vecka bjuder på inte mindre än 66 timmars arbete, så jag hinner knappt mer än sova och äta och titta lite snabbt på min familj. Förra veckan var inte mycket kortare, men nu blickar vi framåt - nästa vecka jobbar jag bara måndag, plus att jag fått möjligheten att åka med på halkkörning på onsdag, vilket ska bli väldigt kul!

Helgen var relativt lugn. Vi var lediga allihop och i lördags åkte vi först till Leos Lekland i Borås, där alla ungar röjde runt i hela fyra timmar! Verkligen kanonfint ställe för alla åldrar, även om jag var lite avundsjuk på Andreas nedsatta hörsel - ljudnivån där inne är fruktansvärd, och jag är inte avundsjuk alls på dem som jobbar i oväsendet varje dag!! När alla lekt av sig åkte vi vidare till Uddebo. Min morbror Bruno fyller 70, men ser inte en dag äldre ut än 50! Grattis Bruno! Kul  men tyvärr alldeles för sällan som jag träffar släktningarna på mammas sida. Skärpning på mig!!

Nä, nu är klockan snart sovdags, ska upp 6 imorgon och jobba dygn. Innan dess ska jag hysta in ett gäng bullar i ugnen. När man gjort bort sig på mitt jobb får man nämligen bjuda på fika. Har klarat mig i flera månader, men nu står jag alltså här och bakar... Blev uppringd på väg hem från jobbet och meddelad (ja, jag anade viss skadeglädje) att jag minsann glömt lägga växeln i P-läge efter jag backat in i vagnhallen. Så 4 ton lastbil hade börjat rulla iväg mot porten! Som tur var hade nån rådig medarbetare hunnit hoppa in och bromsa så det blev inga skador på vare sig bilen eller porten. *pust* Men fika får man bju på. Kunde ju varit värre   

Ett par Airomir-puffar senare har Ida bättrat på sig betydligt. Förkylningen var nog inte så allvarlig denna gång, utan det var det att den utlöste hennes första astma-anfall som gjorde henne dålig. Skönt att det gick över så fort, och de gånger hon nu varit tät hemma, har det fungerat bra att ge henne inhalationer och de hjälper riktigt bra. Sen kanske hon inte riktigt uppskattar att få en mask fasttryckt över ansiktet, men enligt bruksanvisningen som följde med så ska minsann de allra flesta ungar acceptera den, med tiden. Om inte annat så lär hon väl till slut förstå att den hjälper henne.

Vi var till dagis i fredags igen. Då skulle jag stanna inne medan alla barn och fröknar gick ut. Pälsade på henne, hon ställde sig vid dörren och väntade tålmodigt medan de andra barnen blev påklädda, vinkade "hejjå" och traskade iväg ut. De andra inskolningsungarna droppade in efter en stund, ledsna hungriga och trötta, men Ida hade minsann varit pigg och glad och framåt hela tiden. Inte utan att mammahjärtat blir lite stolt!! Fröknarna sa att det märks att det är en unge som är van  och trivs med att vara ute.

Helgen har annars varit lugn. Badat lite badtunna och fixat hemma. Idag var vi iväg en sväng till Kinna och hälsade på mina föräldrar, blev bjudna på fantastiskt god kålrotslasagne och handlade vinterutstyrsel till Ida, kängor, overall, vantar och mössa. Nu jäklar kan det bli vinter!!

Ida har provåkt mammas tjänstebil. När jag hämtade henne hos farmor och farfar igår kväll efter jobbet, så var hon trött och hängig och framförallt väldigt andfådd. 38,6 sa termometern - i med alvedon och en timma senare var hon feberfri, men fortfarande lika flåsig. Arbetsskadad som man är så var jag ju tvungen att räkna andningsfrekvens - 54!! Ett snabbt googlande senare så fick jag bekräftat att det är alldeles för högt på en 1,5-åring. Pratade med 1177 som hörde henne stånkandes och flåsandes i bakgrunden, kämpande med varje andetag. Funderade på hur jag skulle kunna köra in henne själv, med henne flåsandes bak i barnstolen och jag med fullt fokus på vägen. Jag skulle inte köra själv, säger 1177-tanten. Så klart. Men jag måste säga att man drar sig både en och två gånger för att ringa 112 när man vet att det är ens arbetskamrater som kommer hem. Det är skitskumt att vara anhörig på sin egen arbetsplats!

Hur som helst, mina kollegor gjorde ett bra jobb, så klart. Ungefär samtidigt som vi vinkat av dem, så blev hon sämre. Tät och pipig i bröstet, stånkandes som en kedjerökare. Astma, sa doktorn, och så blev det inhalationer och kortison i ett par omgångar. Efter ett par timmar somnade hon, helt slut (det tar på krafterna att brottas med tre vuxna som tycker att man ska andas in nån konstig ånga ur en maskin som låter skit-läskigt) och vi fick åka hem. Med recept på inhalationer och nån bubbla som man ska ha som hjälpmedel. Doktorn som undersökte henne hittade äve ett blåsljud på hjärtat. Även om hon tyckte det lät snällt så ska vi kolla upp det när hon har repat sig efter sin förkylning. Natten har varit lugn tack och lov. Men nåt mer dagis blir det inte denna veckan. Vi får stanna hemma och ta det lugnt och komma ikapp.

Så har då avdelningen Myran på förskolan Ugglan begåvats med ännu en illbatting. Idag kl 10 var vi på plats för första dagens inskolning. Äntligen! Ida låtsades vara blyg i typ en minut, sen röjde hon runt precis som vanligt, kollade alla leksaker och flirtade med fröknarna.  Jag har jobbat inatt men som tur var fick vi sova några timmar, så jag kunde gå med. Verkar vara ett jättefint dagis med vettiga fröknar, och väldigt fina lokaler. Ida hade fått en egen hylla och ett eget fack att hänga sina ytterkläder vid.

På väg in. Spännande...

Inte vill man gå ut när man måste passera en MASSA barn och en jätterolig lekplats på väg mot grindarna!  

Idag fick vi bara stanna en timma, imorgon är det en och en halv. På torsdag ska jag, enligt pappret vi fått hem, stanna kvar inne och fika medan Ida och dom andra går ut och leker. Och på fredag först, får jag åka ifrån förskolan 30-60 minuter och lämna henne där. Jag hade utan problem kunnat åka efter tio minuter idag, hon kände sig som hemma direkt och tittade inte en enda gång efter vare sig mig eller Andreas.

Nu ska jag återgå till att fylla i alla blanketter som vi fick med oss hem. väldans vad mycket information de behöver ha om oss.. Särskilt telefonnumren som ska uppges på fem olika ställen....

Just nu buzzar jag nya Pampers Active Fit - Pampers torraste blölja någonsin. Den är 20% tunnare än innan, då man bytt till ett superabsorberande material. Jag tycker de verkar lovande, har ett par provförpackningar kvar om någon vill testa!

Ida och jag tar en kopp kaffe och en glass (eller GLASSCCHH, som hon säger) på McDonalds. Gott. När vi fikat färdigt ska vi gå därifrån. Då får hon ögonkontakt med en dam i 65-års-åldern, som vänligt säger "hej lilla du". Ida ser dock inte tanten, utan framför allt hennes MAT!! Stegar kavat fram, klättrar upp på soffan, sätter sig jämte tanten, tar helt sonika ett långt och praktfullt pommes frites, säger glatt "boppa" (doppa), doppar i ketchupen och smaskar obekyrat och mycket lyckligt i sig innan jag ens hinner blinka!

Naturligtvis blir man som mamma helt förskräckt. Hur sjuttan gick det till?! Några sekunder tidigare var vi på väg till Stadium och titta på jackor! Hur som helst var det en snäll tant (små barn verkar ha radar för sånt), hon bjöd Ida på ett par pommes till innan jag lyckades lirka med mig henne därifrån.