Ida har provåkt mammas tjänstebil. När jag hämtade henne hos farmor och farfar igår kväll efter jobbet, så var hon trött och hängig och framförallt väldigt andfådd. 38,6 sa termometern - i med alvedon och en timma senare var hon feberfri, men fortfarande lika flåsig. Arbetsskadad som man är så var jag ju tvungen att räkna andningsfrekvens - 54!! Ett snabbt googlande senare så fick jag bekräftat att det är alldeles för högt på en 1,5-åring. Pratade med 1177 som hörde henne stånkandes och flåsandes i bakgrunden, kämpande med varje andetag. Funderade på hur jag skulle kunna köra in henne själv, med henne flåsandes bak i barnstolen och jag med fullt fokus på vägen. Jag skulle inte köra själv, säger 1177-tanten. Så klart. Men jag måste säga att man drar sig både en och två gånger för att ringa 112 när man vet att det är ens arbetskamrater som kommer hem. Det är skitskumt att vara anhörig på sin egen arbetsplats!

Hur som helst, mina kollegor gjorde ett bra jobb, så klart. Ungefär samtidigt som vi vinkat av dem, så blev hon sämre. Tät och pipig i bröstet, stånkandes som en kedjerökare. Astma, sa doktorn, och så blev det inhalationer och kortison i ett par omgångar. Efter ett par timmar somnade hon, helt slut (det tar på krafterna att brottas med tre vuxna som tycker att man ska andas in nån konstig ånga ur en maskin som låter skit-läskigt) och vi fick åka hem. Med recept på inhalationer och nån bubbla som man ska ha som hjälpmedel. Doktorn som undersökte henne hittade äve ett blåsljud på hjärtat. Även om hon tyckte det lät snällt så ska vi kolla upp det när hon har repat sig efter sin förkylning. Natten har varit lugn tack och lov. Men nåt mer dagis blir det inte denna veckan. Vi får stanna hemma och ta det lugnt och komma ikapp.