Hujeda mig sicket humör! God och glad för det mesta, som sagt. Tur är väl det! Tack Anneli för din kommentar på mitt förra blogginlägg, jag vet ju att dina barn är välartade och fina, och om de har haft samma temprament och trotsnivå, så finns det kanske hopp även för oss :-)

Idag har vi varit en sväng på Öppna Förskolan.

Nu när de andra i vårt kvarter börjat på dagis allihopa, så känns det ännu viktigare att ta sig iväg och göra nåt vettigt med Ida, så hon inte bara blir hemma med mig och får hänga med på sånt som jag vill och behöver göra. Och hon tycker väldigt mycket om Öppna Förskolan. Väldigt mycket. Det sjungs, leks, målas och stojas runt. Att jag är med där uppmärksammar hon knappast. Jag har läst nånstans att innan man ska runda av och gå hem så kan man förbereda barnet på det genom att tala om det ungefär fem minuter innan, så det har en ärlig chans att avsluta den lek det håller på med. Sagt och gjort. Med tisdagens härdsmälta i smärtsamt färskt minne, kände jag mig väldigt väl till mods och påläst när jag deklarerade för Ida att "nu kan du leka en liten stund till, men sen ska vi klä på oss och cykla hem". Totalkatastrof!!!  Det funkade inte alls på mitt barn!! Med uppenbart missnöje, blandat med besvikelse och misstro ser jag hur det börjar darra i underläppen direkt, och ett tveksamt "mammaaaaaa?? neeeej! neeeej??", varpå hon hulkande går bort till fröknarna och gråter så hjärtknipande hon bara kan "neej, neeeeej, inteeeeee!!". Här funkar inget tröstande eller pedagogiskt förklarande. Inte heller lyfta upp-å-torka-snor-å-gosa-lite. Nä, det är bara att lyfta upp sitt numera hysteriskt gallskrikande barn, ryggsäcken, hoprullade teckningar (mästerverk från förra gången), kläder och skor och baxa sig mot utgången. Fyra gånger fick jag hämta tillbaka henne på ungefär samma sätt innan jag fått på både mig och henne skor och ytterkläder och kommit utanför ytterdörrarna. Pust. Brotta ner ungen på gräsmattan och försöka trixa på henne en cykelhjälm (1,5-åringar är starka!!), baxa i henne i cykelkärran, på med dubbla selar och trampa på hemåt. Försöka se oberörd ut när man trampar Storgatan upp fast man känner i hela cykeln hur någon försöker bryta sig ur där bak, och framför allt HÖR missnöjet!Huvva. Hem kom vi i alla fall, och faktiskt så somnade hon av ren utmattning när vi kom hem.

I trappan!!

Såna här dagar känns det nästan som att det inte är värt ilskan och ångesten att åka ner till Öppna förskolan. Men å andra sidan så kan man ju inte bara hålla sig hemma och undvika alla situationer som utlöser ilska och besvikelse. Hon och jag får väl helt enkelt lära oss att hantera det. Men lätt är det inte... Ändå får jag nog säga att det gick bättre idag än i förrgår. Alltid något.

Nu är det dags att varva ner en halvtimma, sen packa väskan och åka och jobba natt 17.30-7.30

 

Malin

9 september 2010 22:57

Kan riktigt se och HÖRA er! Och jag ler igenkännande, har en liten envis tjej här hemma oxå :-) Kan inte på nåt vis komma ihåg att de båda andra på långa vägar varit lika envisa och fått såna arghetsutbrott... Man får verkligen kämpa för att hålla fast henne. En enkel sak som att sätta på en blöja är en kamp, hon vill uppenbarligen inte ha den på, men nu när vi jobbar båda två så finns liksom ingen tid till potträning på samma vis och på förskolan är det ju bra om hon inte kissar i byxan flera gånger per dag...
Vi ler och ser glada ut!!

http://www.femifamiljen.bloggagratis.se

 

Matilda

13 september 2010 10:09

Been there, done that och kommer tyvärr få göra det igen och igen. Amanda är 4 år men de där utbrotten kommer fortfarande, speciellt i offentliga miljöer. Igår fick jag jaga runt henne runt Biopalatset i Göteborg eftersom hon tog av sig byxorna under filmen. Hon vägrade sätta på sig dem. Prata pedagogiskt funkade inte, hota funkade inte, muta funkade inte heller. Jag sa bara Amanda så gallskrek hon: JAG VILL INTE HA CHOKLAD!!Efter en halvtimma när hon sprungit runt byxlös och skrikandes bland de andra besökarna men mig genomsvettig och faktiskt lite vansinnig fick jag sätta på henne byxorna med lite våld.Precis vid ingången.Precis vid glasdörrarna.Hon skrek som jag satte kniven i henne.Idag tog det 40 minuter att få ut henne från bilen.Hon skulle tydligen inte till dagis.Jobbigt när man är iakttagen av utbildade pedagoger.Det är utvecklande att vara mamma.

 

Matilda

13 september 2010 10:12

Jag skriver visst lite illa. Jag menade att jag sprang efter henne och var genomsvettig och lite vansinnig. Det är troligtvis pressen och stressen av att älska ett litet labilt monster som gör mig slarvig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

//

Lite blandade bilder från sommaren som gick...     Ida var med mormor och morfar en helg vid Mölarps Kvarn strax utanför Fristad, där de levde vikingaliv och njöt av den vackra naturen.       Morfar och barnbarn     På väg för a...

Vi hittade Pyttelitens Ridlekis i Horla. En fantastiskt fin liten ridskola med hemma-känsla. Massor av pyttesmå hästar och pyttesmå barn om vartannat. Ida älskar att pyssla med hästarna och att rida. Nästan alltid rider vi ut, vilket innebär en skön ...

        Vi gick Linnémarschens Adventure Walk i Borås idag. Fantastiskt arrangemang och som tidigare år med ett fantastiskt vårväder! Ida fick egen nummerlapp och gick större delen av de sex kilometrarna själv. Med stavar.       För...

            Vi tog en tur med bilen, och hamnade på "andra sidan" av Hornborgasjön.  Vi brukar alltid åka till Trandansen vid västra sidan om Hornborgasjön, mellan Falköping och Skara. Men på andra sidan hittade vi till ett jättefint Natu...