Idag har vi varit på 1,5årskontroll på BVC. Ida växer som hon ska och ligger snäppet före i motorisk och språklig utveckling, tydligen. Det jag hade tänkt ta upp är det här med hennes vansinnes- och raseriutbrott, som verkligen kan ta musten ur en. Jag behövde dock inte alls fundera över hur jag skulle ta upp det, eftersom Ida gav ett praktiskt exempel på hur hon kan bete sig. Första utbrottet idag kom på vägen ner, när vi svängde förbi Elma (Idas kompis), och inte gick IN till Elma, utan bara förbi huset. Katastrof!! Det tog en halvtimma att med en hysteriskt skrikande unge ta sig ner till BVC. En promenad jag vanligen gör på 20 minuter, men nu fick jag lägga en hel massa tid på att kränga tillbaka henne ner i vagnen(trots att hon har sele, så kränger hon sig upp i brygga, sparkar med benen och kastar sig utåt sidorna så hon blir hängande i selen. Japp - precis en sån där skitunge som man sett förr om åren (innan man blev mamma), och föraktfullt tittat på mamman och tänkt att "kära nån, få lite pli på ditt barn eller håll dig hemma"...

Hur som helst - till BVC kom vi och besöket gick bra Ida fick måla med kritor, bygga med klossar och leta efter gömda leksaker. Ville sjunka genom jorden då jag skulle klä av Ida alla kläder inför vägning och mätning - och ser att hon har stora rödblå märken vid halsen och nacken, just under håret. DET SER UT SOM OM JAG HAR MISSHANDLAT HENNE!! Förmodligen har hon skavt sig mot selen under vår dramatiska promenad ner. När vi skulle gå hem var det dags för nästa katastrof - hon skulle nämligen lämna ifrån sig en docka hon lånat och lekt med. Och blev fullständigt galen på syster Lotta, kastade sig på golvet och så var cirkusen igång. Lotta försökte distrahera, trösta, lyfta upp, jag försökte samma (mest för att visa att när hon väl sätter igång är hon fullständigt oavledningsbar). Halvropandes till varandra pratade vi om detta fenomen och Lotta sa att det är 1,5årstrots, även om hon har ett oerhört starkt sätt att uttrycka detta, och är väldigt uthållig i sina utbrott. Jag håller med!! Och tackar och bockar för att detta faktiskt kanske är en (normal?) utvecklingsfas, och därmed kanske, eventuellt i en framtid går över. Tills nästa trotsperiod. Alltså återstår att lära sig att hantera det. BVC-syster sa att det bästa är att försöka ignorera beteendet så gott som det går, syssla med något annat, visa att man finns i närheten, men absolut absolut INTE ge efter eller låta henne få som hon vill eller på något sätt belöna detta beteendet. Exakt den utgångspunkt vi (eller i alla fall jag) haft hela tiden.

Det är lite jobbigt eftersom det kan vara vilken liten motgång som helst som sätter igång ett anfall (man får inte stå upp på matbordet, man ska ta på sig sina skor, man ska sätta sig i bilen, man får inte riva ner saker i en affär), och de kan lätt hålla igång 30-60 minuter utan avbrott. Och då menar jag inte gråt och förtvivlan enbart, utan en unge som kastar sig på golvet (om hon ligger ner), eller fram och tillbaka (i bilstolen eller vagnen eller cykelstolen), vrålar, och kastar sig runt helt utan att göra nån notis om att hon slår och skadar sig själv (eller någon annan). Vissa dagar har jag räknat ut att hon ägnar upp till fyra timmar med såna här stollerier! Man blir matt! Alla ungar går igenom detta, säger de flesta, men jag tycker det är konstigt att ingen någonsin berättat om att deras ungar beter sig på exakt det här sättet, så intensivt och så ofta - eller är det helt enkelt jag som är överkänslig?? Återstår i alla fall att se om det blir en anmälan till socialen eller nån annan instans för misstänkt barnmisshandel. Dels med tanke på blåmärkena och dels med tanke på alla som såg oss (och HÖRDE!!) på promenad till och från BVC...