Hujeda mig sicket humör! God och glad för det mesta, som sagt. Tur är väl det! Tack Anneli för din kommentar på mitt förra blogginlägg, jag vet ju att dina barn är välartade och fina, och om de har haft samma temprament och trotsnivå, så finns det kanske hopp även för oss :-)

Idag har vi varit en sväng på Öppna Förskolan.

Nu när de andra i vårt kvarter börjat på dagis allihopa, så känns det ännu viktigare att ta sig iväg och göra nåt vettigt med Ida, så hon inte bara blir hemma med mig och får hänga med på sånt som jag vill och behöver göra. Och hon tycker väldigt mycket om Öppna Förskolan. Väldigt mycket. Det sjungs, leks, målas och stojas runt. Att jag är med där uppmärksammar hon knappast. Jag har läst nånstans att innan man ska runda av och gå hem så kan man förbereda barnet på det genom att tala om det ungefär fem minuter innan, så det har en ärlig chans att avsluta den lek det håller på med. Sagt och gjort. Med tisdagens härdsmälta i smärtsamt färskt minne, kände jag mig väldigt väl till mods och påläst när jag deklarerade för Ida att "nu kan du leka en liten stund till, men sen ska vi klä på oss och cykla hem". Totalkatastrof!!!  Det funkade inte alls på mitt barn!! Med uppenbart missnöje, blandat med besvikelse och misstro ser jag hur det börjar darra i underläppen direkt, och ett tveksamt "mammaaaaaa?? neeeej! neeeej??", varpå hon hulkande går bort till fröknarna och gråter så hjärtknipande hon bara kan "neej, neeeeej, inteeeeee!!". Här funkar inget tröstande eller pedagogiskt förklarande. Inte heller lyfta upp-å-torka-snor-å-gosa-lite. Nä, det är bara att lyfta upp sitt numera hysteriskt gallskrikande barn, ryggsäcken, hoprullade teckningar (mästerverk från förra gången), kläder och skor och baxa sig mot utgången. Fyra gånger fick jag hämta tillbaka henne på ungefär samma sätt innan jag fått på både mig och henne skor och ytterkläder och kommit utanför ytterdörrarna. Pust. Brotta ner ungen på gräsmattan och försöka trixa på henne en cykelhjälm (1,5-åringar är starka!!), baxa i henne i cykelkärran, på med dubbla selar och trampa på hemåt. Försöka se oberörd ut när man trampar Storgatan upp fast man känner i hela cykeln hur någon försöker bryta sig ur där bak, och framför allt HÖR missnöjet!Huvva. Hem kom vi i alla fall, och faktiskt så somnade hon av ren utmattning när vi kom hem.

I trappan!!

Såna här dagar känns det nästan som att det inte är värt ilskan och ångesten att åka ner till Öppna förskolan. Men å andra sidan så kan man ju inte bara hålla sig hemma och undvika alla situationer som utlöser ilska och besvikelse. Hon och jag får väl helt enkelt lära oss att hantera det. Men lätt är det inte... Ändå får jag nog säga att det gick bättre idag än i förrgår. Alltid något.

Nu är det dags att varva ner en halvtimma, sen packa väskan och åka och jobba natt 17.30-7.30