Regn, snö, fyra plusgrader, blåst, 42,2 km. Linnémarschens Marathon Walk!    Sveriges största vandringsmara. För tredje gången i år, men första gången som jag var med. Har gått 21-km-sträckan ett par gånger innan, men så har jag tänkt att helmaran skulle vara en riktig utmaning att prova på. Efter låååång betänktetid fick jag även med mig Andreas. Och så Ida då. Tämligen nöjd att sitta och guppa och vagga fram, se sig omkring, snacka med folk, äta kanelbullar och sova en stund emellanåt. Vi gick på rätt så fort när vi väl förflyttad oss, för att kunna lägga lite längre tid på pauserna, då Ida fick komma ur bärstolen och springa runt lite och röra på benen.

Pigg och i fin form efter 36 km. Lite tröttare var föräldrarna...

 Blandade reaktioner från folk man stötte på. Alltifrån "Gud vad härligt att få vara med ute, och vad bra du måste se där uppifrån" till "Men herregud stackars lilla barn, ska du behöva vara ute hela dagen i regnet!!" och "Det är EN HEL MIL kvar!! Ska ni inte bryta, ni kan få skjuts tillbaka till målet!" Intressant att folk tycker det är förfärligt för ett barn att sitta stilla i en bärstol i många timmar, men inte att åka i en bilstol i många timmar till t ex fjällen. Eller att sitta stilla inomhus framför TV/dator/Tv-spel i många timmar om dagen. Kanske blev folk lite störa när de själv tyckte att de gjorde en jätteprestation som tog sig ut i busvädret - och någon (mestadels Andreas) dessutom gjorde utmaningen ännu större genom att bära ungefär 15 kg på ryggen...

Hur som helst, när vi kom till mål efter ganska precis 10 timmar, så fick även Ida en medalj - hennes första

Nu har jag så smått börjat leka med tanken på att faktiskt kolla upp Nijmegenmarschen i Nederländerna, en utmaning på fyra dagar i rad. Jag har lite löst funderat på det tidigare, men nu fick jag lite blodad tand. Då skulle det visserligen behövas barnvakt för hela veckan, för då kan inte Ida följa med. Men det är helt klart värt att kolla upp!