Sitter på tåget hemåt igen. Det har varit ett par helt fantastiska dagar, vilket jag skrivit innan. Folk har skrivit till mig att det är så fantastiskt att jag tar med tre barn ut på fjället själv. Men vad är det egentligen för skillnad, jämfört med alla tusentals fotbollsmorsor och -farsor, som står i ur och skur på fotbollsplaner runt om i landet och tittar på cuper och matcher? Eller hästmammor som skjutsar döttrar till stallen, hjälper dem med hästar fast hon är rädd för dem...? För egen del handlar det om något jag själv brinner för, älskar och vill hålla på med. Jag vill gärna komma till fjällen en gång om året. Den här gången hade jag förmånen att få med mig tre stycken - som det visade sig - precis lika helfrälsta som jag! Vad är väl bättre än att få dela alla dessa fantastiska vyer och upplevelser med nån annan som uppskattar det på precis samma sätt? Några citat från veckan får illustrera vad jag menar:

"Shit, detta är det fräckaste jag har varit med om!"

"Det ä ganska loligt å gå i skogen, mamma"'

"Detta måste vara det coolaste stället på jorden!"

"Hit måste vi åka igen. Men farmor, och farfar. Och pappa kan också åka med"

"Man kan knappt tro att vi är i Sverige, det är så himla ascoolt!"

Och nu, en serie bilder som togs med hjärtat i halsgropen... i alla fall på mig! Abiskojokka i full fräs!

            Två systrar på vandringstur

  "Ida vill också gå med stavlorna!!"

  Det är KUL med kikare. Spelar ingen roll om man håller den åt fel håll...   En larvig typ...

 I fjällen kan man dricka direkt ur jokken. Och det är GOTT! Faktiskt "asgott"

Som sagt, det är med vemod vi åker hemåt, men vi kommer snart tillbaka, var så säkra! Stort tack för att jag fick låna med mig två härliga ungar på den här turen!