När man får ett sånt leende som jag fick för en stund sen, då glömmer man snabbt allting som har varit jobbigt! I förrgår kväll var vi nere på jobbet och hälsade på. Ida var i högform och tittade storögt på alla blåklädda tanter med pipiga röster som böjde sig ner och gjorde konstiga miner. Hon var också fascinerad av blippande skärmar och lampor (så klart). Hon var till och med inne och hälsade på hos en nyopererad farbror, och hon gjorde sig ganska bra i rollen som sjuksköterska, tycker jag!

När vi kom hem till mormor och morfar (där vi skulle sova över) så startade ett dygn av mer eller mindre ihållande gallskrik. Man tror ju att efter en natt av träget skrikande så blir man rätt trött och sover sen på dagen. Särskilt om man är bara sju veckor. Men inte. Istället blev hon övertrött och kunde inte varva ner på hela dagen. Pust! Hur som helst, med det hysteriska otröstliga skriket ringande i öronen tog vi oss de åtta milen hem och så småningom slocknade hon i går kväll i pappas famn (känns ju kanon som mamma att inte kunna trösta sitt barn på ett helt dygn, och så kommer pappa hem och lyckas på ett par minuter... i alla fall kändes det så) och sov sen som en stock hela natten. Fram till fyra i alla fall, käkade, somnade om till sju, käkade, käkade, käkade, skrek en vända och så nu, vid niorycket verkar det som om hon har kommit till ro. Det var då hon levererade en hel serie av helt ljuvliga leenden och jollranden, som får en att fullkomligt smälta, och tycka att förra natten och dagen - det var väl ingenting!! :-)