Denna dag har gått i cykelns tecken. Eftersom det är Wilmas åttonde födelsedag, väcktes (?) hon med sång och presenter på morgonen. I en av paketen låg en nyckel. Till en alldeles röd och skinande fin cykel! Vilken lycka! 21 växlar och BAKÅTTRAMP!!  Stooor lycka!

Så fort paketöppnandet var avklarat packade vi in oss alla i bilen och åkte till Vårgårda. Det var dags för Philips första cykeltävling. 2 km på en kuperad och lerig och väldigt jobbig MTB-bana. Han klarade det galant och kom i mål lerig, rödmosig och jättenöjd! Och med mersmak - han ville åka på cykeltävling redan imorgon igen!

Då vi kom hem var det Idas tur. Nu har hon kunnat sitta stadigt i några veckor, så vi bestämde att det var dags att försöka se om hon kunde uppskatta att cykla lite. Jag skulle bara montera på den för dagen nyinköpta cykelstolen. Svårare än man kan tro! Inte hade jag anat att man först skulle behöva montera ner halva cykeln innan man kunde få dit själva fästet. Sedan kunde en stor del av cykeln monteras tillbaka, som tur var. Hur som helst, efter en hel del blod, svett och inte enbart positiva tankar, var den i alla fall på plats. Det var bara att vänta på att Ida skulle vakna så en provtur kunde tagas. På med den pyttelilla, jätterosa cykelhjälmen och i cykelstolen och iväg! Hon gillade det verkligen. Vågade inte ta nån större runda idag, då jag inte visste hur hon skulle reagera på det. Det blev i alla fall Tour de Harabergsgatan. Hon satt hur stadigt som helst och vred på huvudet och kikade sig åt sidorna, skrattade och hissnade när det blåste i ansiktet. Eftersom jag har en herrcykel och brukar svinga benet bak över sadeln när jag ska hoppa på, så vill det nu också bara till att jag kommer ihåg att jag liksom får kliva på - och framför allt av... Inte så snyggt att saxa av sitt barn framför ICA kanske...

Innan jag fick barn så funderade jag en del på hur det skulle bli. Skulle jag bli som många andra, att jag stagnerade, stannade hemma, satte mig i soffan och inte orkade ta mig ut på nånting, därför att allting blir så mycket mer omständigt och  bökigt och tidsödande då man har ett litet barn också att ta hand om. Eller skulle det slå över åt andra hållet, kanske? Från att inte ha varit särskilt husmoderlig alls till att stå och sylta och safta och koka ekologiska grönsakspuréer och varför inte prenumerera på tidningen Råd & Rön (finns den kvar??) Jag hade i alla fall en fantasi om att jag skulle fortsätta leva ungefär som innan. Eller nä, inte som innan - men att i alla fall inte SLUTA med det som jag tycker om och brinner för! Så klart att det inte blir det samma att resa utomlands med ett litet barn, som det har varit när jag och Anna farit runt i världen och bott på tufsiga små hotell och gått ner tio kilo på en månad efter att ha ätit rå fisk i Peru (vi visste inte DÅ att cevice inte direkt är tillagat utan marinerat i limesaft och chili...). Det kanske inte heller går att ta sig ut och vandra två veckor i Sarek med tält och ingen kontakt med omvärlden på sisådär två veckor om man har ett spädbarn med sig. Men man kanske kan kompromissa lite. Inte passa in i mönstret helt och hållet och göra som alla andra gör, eller som alla andra förväntar sig att man ska göra. Man får justera planerna lite, vara lite kreativ och lösa de problem eller situationer som uppstår bara.

Så vi har vandrat med Ida. Nu senast i veckan var vi iväg hela familjen. Alla (ja, utom Ida då) fick packa sina egna ryggsäckar. Wilma och Philip hade fått varsin egen alldeles riktig vandringsryggsäck. Ida med sina knappa sju kilo åker fortfarande bärsele på min mage - framåt då hon är pigg och nyfiken och vänd inåt då det börjar bli dags att blunda lite. Framåt kvällen påbörjade vi då vandringen hemifrån. Efter en kilometer var det dags för första fikapausen - vatten och choklad och en välförtjänt vila då man fick lyfta av ryggsäckarna. Sedan dags för ytterligare en kilometer - som visade sig kantas av guldgula stora fina kantareller! Vi plockade massor! Sen var vi framme vid vindskyddet där det eldades rejält (såklart), grillades och sedan kröp alla ner i sina sovsäckar. Det blev nog lite kallare än vad jag hade tänkt mig, runt fem grader kanske. I vanliga fall hade jag sovit som en stock, men det blir lite annorlunda när man ligger och undrar  vad man är för en mamma egentligen som tar med sin femmånaders unge ut och frysa ihjäl i nåt vindskydd. Ganska många gånger petade jag på Ida, kände efter om hon var kall, om hennes mössa satt på ordentligt - och lika många gånger fick jag konstatera att hon hade det hur bra som  helst i sitt ullunderställ och sin sovsäck. Plus den extra yllefilten som hennes pappa brett över henne. (så han var nog lite lite orolig han också, tror jag).

Hur som helst. En av de rosablommiga drömmar som jag hade förr i tiden - innan jag visste om jag nånsin skulle bli mamma - var just denna att jag skulle kunna gå ut och vandra, sova i vindskydd, elda och grilla min kvällsmat, koka mitt morgonkaffe på trangiaköket - med mitt barn. Jag vill verkligen så gärna ge Ida möjligheten att få njuta så av detta som jag själv har gjort så många gånger.

Den andra rosablommiga drömmen jag haft var att kunna ta med mitt eventuella framtida barn på mina resor. Det känns som om många slutar resa då de skaffar barn. Många har sagt till mig "det är bra att du passar på och reser nu, för sen om/när du får familj kan du inte hålla på på det här viset". Det kan jag visst! :) Jag har aldrig "passat på" med någonting i mitt liv. Jag har gjort det jag har velat och utnyttjat min situation så gott som det har gått, hur den nu har sett ut - singel, sambo, särbo, med och utan barn. Det är inte så att jag har "passat på" att göra saker, för att jag trott att det ska bli tvärstopp den dag jag sitter med man, barn, Volvo och hus. Så jag ska resa! Nästa söndag åker jag, Ida och Anna till Island. På flygplatsen i Keflavik hämtar vi ut en fyrhjulsdriven jeep med barnstol i, och åker runt på höglandet i en hel vecka, bor på vandrarhem och tittar på spektakulära vyer och naturfenomen. Nä, vi ska inte äta råa skaldjur i Peru och gå ner tio kilo. Eller åka moppetaxi hem mitt i natten i Nah Trang i Vietnam. Eller vandra två veckor bortom all civilisation i Sarek. Det kanske inte blir precis på exakt samma sätt som innan. Men det GÅR!