I helgen har vi fått massor gjort. Det var inte tanken från början.  Det började med att vi skulle spika i spikar (väldigt flotta spikar – norsk båtspik) i panelen i badrummet, det enda som egentligen var kvar av höstens renovering där.  Men det ena drog med sig det andra… Hela vinden är genomröjd, vi har gått igenom alla lådor (detta tycker jag är särskilt imponerande!) och slängt ALLT som inte ska sparas. Sånt som jag i all hast slängde ner i lådor när jag flyttade från Kinna och som sedan förpassades upp på vinden har nu alltså skärskådats och slängts eller sparats. Alla lådor prydligt märkta och staplade längs med ena gaveln på vinden. Hela garaget är fullt med sånt som vi tror vi klarar oss utan, men som man av någon anledning någon gång i tiden trodde man behövde. Det bar också med sig en större röjning på hela övervåningen,  alla gamla kläder har rensats igenom och slängts. Till och med Ida har fått rensa bort lite urvuxet. Sen har vi monterat ner ett skrivbord och flyttat upp till Wilmas rum, hämtat mitt gamla skrivbord hos Andreas föräldrar och – ja – då passade vi på att rensa ur hela kontoret också och slänga massa gamla pärmar och annat krafs. Särskilt skönt kändes det att slänga den gamla bibeln ”Den Lidande Människan” av Katie Eriksson, en bok som förföljde mig genom hela utbildningen och vidareutbildningen och som säkerligen hemsökt mig även i drömmarna

Så. Idag blir det inte mycket gjort. Eller, jo. Jag har läst massa sidor pocketböcker. Sitter på uteplatsen i solen, ida sover i sin vagn, vaknar, äter, leker lite i sitt gym. Jag har inga större ambitioner än så idag. Man måste ju vara ledig ibland också när man är föräldraledig :-) Som synes i videoklippet i detta inlägget så har Ida fullt upp på dagarna. Man kan ligga i en timma i sin vagn och snacka med en färgglad blomma och en negerdoktor, till exempel. :-)

I förra veckan var vi nere i Kinna en sväng. Jag och Ida sov över hos hennes morfar och mormor.  Mormor skulle fylla år så på torsdagen var det kalas, och Ida introducerades för både moster Kerstin och morbror  Bruno, och Agneta med familj.  Vi var iväg med Louise och hennes barn i Mariebergsparken på lite geocaching också – världens bästa aktivitet om man vill kombinera utflykt med sysselsatta barn.

Nu har vi pustat ut efter årets upplaga av Göteborgsvarvet i lördags! Som synes på bilderna var det riktigt ansträngande för oss alla. Andreas han sprang ju dessutom! Vi andra (jag och Ida, Anna, Christoffer, Anethe, Eveline och André) hade den tunga uppgiften att sitta på en filt i slottskogen och äta snittar, muffinsar, ostpajer och annat otäckt :-) Samtidigt skulle vi hålla koll på de SMS med varv-tider som trillade in i mobilen var femte kilometer. Jättejobbigt, verkligen ;) Andreas fick minsann lite picnic han också, efter målgång. På en jättemysig parkeringsplats i Högsbo.

Nästa år ska jag också springa. Jag var anmäld i år också, men det kom ju en liten Ida imellan. Den uppmärksamme har kanske sett i resultatlistan att Maria Falk sprang Göteborgsvarvet i år ändå, tämligen nyförlöst och allt. Och på den helt strålande tiden 1.43 Fast det ska erkännas att det var min kusins kompis som bar den nummerlappen varvet runt... Men ändå - det borde ge mig en schysst startgrupp till nästa års varv. Fusk? Näää...? Vi är tre mammor (kanske till och med fyra) i föräldragruppen, som börjat springa tillsammans, med målet att starta i nästa års Göteborgsvarv. Kanske lite tidigt att börja träna redan nu, men vem vet, det kanske blir nåt lite mindre lopp under sommaren om vi nu kommer igång någorlunda. I alla fall är det kul att ha lite "egen" tid. Vi har bestämt oss för tisdagar och fredagar kl 18. Särskilt den tiden på fredagar är vi ganska nöjda med... vi räknar med att efter springrunda och dusch så har de hemmavarande männen hunnit fixa till lite fin middag!

Här sitter jag i min ensamhet. Kvällen blev inte alls som jag tänkte mig faktiskt. Jag och Ida skulle spendera vår första kväll och natt helt för oss själva. Jag hade planer minsann. Vi skulle umgås bara med varandra, ta ett bad, en kvällspromenad och sen bara sitta och småprata med varandra. Hon är ju för det mesta väldigt pigg och alert på kvällarna Under eftermiddagen har vi varit nere hos Louise och Alva i Kinna och hälsat på. Vi passade på när Andreas hade en kund han skulle besöka i Kinna. Vi var hemma vid sex på kvällen, lastade in Ida, vagn och skötväska och allt vad det var, hann fixa lite mat och sen skulle Andreas iväg. Lagom då vaknade Ida, käkade massor, fick en ren blöja, och sedan la jag bara ner henne som hastigast i vagnen för att jag skulle hysta in en maskin tvätt. Väntade på det sedvanliga gallskriket som brukar signalera att "i vagnen vill man inte ligga om inte det är absolut nödvändigt, och absolut inte om den står stilla, och absolut inte om det händer nåt annat kul och intressant i närheten". Men när jag två ögonblick senare kom tillbaka hade hon s o m n a t! Och hon sover fortfarande!! Som en stock! Sen klockan sju. Blev inget badat och myst och lekt och umgåtts på tu man hand här inte!! (däremot har jag fått gjort väldigt mycket annat). Vem vet, kanske tycker hon att hon har världens tråkigaste mamma, så man kan lika gärna sova, annars får man leka en massa tramsiga lekar och bada osv... Nu ha rjag nog snart väntat färdigt på att hon ska vakna, jag får väl väcka henne, mata och hoppas att hon kan somna om och att hon inte tycker att det är morgon allt för snart...

Det gick hur fint som helst att låta Ida vara några timmar hos mormor och morfar. Inte ville hon ha flaskan när hon började gnälla efter ett par timmar, men hon tycks inte ha farit illa av det heller. Än mindre svultit ihjäl. Big Comedy var riktigt bra i alla fall, och jag är verkligen så glad att vi kom iväg på det. Så skönt med 1,5 timma gapflabb. Allting blir ju så mycket roligare med ett par månaders sömnbrist i kroppen också, flabbtröskeln är liksom inte så hög (inte gråttröskeln heller för den delen - jag kan börja lipa över det ofattbara att Andreas inte bytt toarulle FAST den är slut!)

Ida har landat efter den senaste skrikperioden. Just nu ligger hon på golvet och är på topphumör, jollrar och skrattar åt I-or, ett par fjärilar i plysch samt en väldigt färgglad och 5 decimeter lång larv (orm? mask?)

Nu har vi fått för oss att vi ska anlägga en pil-häck i bortändan av trädgården. Vi har en illa underhållen pilkoja som man kunde knycka grenar av, och så stolpa upp nån slags häck. Kanske fläta den om man känner sig lite extra artistisk... Jag har i alla fall gått lös på pilkojan så den är nu ett minne blott. Istället har vi en fin hög med schyssta skott liggandes på gräsmattan. Vad jag har förstått ska det bara vara att sticka ner dessa i gräsmattan och sen - vips - har man ett staket fortare än man anar :)

En väldigt bra kompromiss fika/gott samvete är följande muffinsar:

Morgonmuffins med dinkel, 10 st 

1 ½ dl lättkesella

1 dl vatten

1 ägg

1 msk flytande honung

2 ½  tsk bakpulver

3 tsk vaniljsocker

2 dl grovt dinkelmjöl

1 dl sojamjöl

3 msk linfrön

1 ½ dl frysta hallon

3 bananer 

Vispa kesella med vatten, tillsätt därefter ägget. Blanda noggrant de torra ingredienserna i en separat skål och tillsätt sedan äggblandningen samt honung. Blanda sist i hackade hallon och mosad banan. Fördela i muffinsformar (gärna placerade i muffinsplåt). Grädda i cirka  25 min i 200 grader.

Hon sover! Och har gjort så hela natten. (Förutom halv två, fyra, fem och halv sju då hon ville käka). Men när jag la tillbaka henne i sängen vid sju så somnade hon och hon sover fortfarande. Skönt. Hoppas det bara var ett par tillfälliga nätter. För man orkar hur mycket som helst på dagarna nästan, om nätterna är ok. Det behövs inte många knäckande nätter innan man är ett vrak även dagtid. Och då är en skrik-å-panik-dag inte vad man önskar sig.

Nu sitter jag i godan ro och dricker en kopp kaffe och bloggar lite, läser mail och Aftonbladet. Frukost har jag hunnit äta, och duscha och klä på mig - allt det där man - enligt föräldrautbildningen - inte skulle hinna (och som alls inte är lika njutbart med en gallskrikande bäbis i närheten). Om några timmar ska jag och Ida göra tågresepremiär. Hoppas hon gillar det. Med en mamma som älskar att åka tåg får vi hoppas det. Bästa resan jag gjort i mitt liv är när jag åkte Transsibiriska järnvägen 2006 (eller när det nu var). Nu är det ju inte riktigt 1000 mil vi ska åka idag, utan till Kinna. Mormor och morfar ska vara barnvakt när Idas föräldrar roar sig lite. I höstas köpte jag nämligen biljetter till Big Comedy http://www.bigcomedy.se/, och tänkte att "går det så går det". På ett vis känns det skönt att ha stökat över den där första-gången-vi-lämnar-bort-vårt-barn-till-någon-annan-gången. För det verkar på andra föräldrar som att det blir svårare ju längre man drar ut på det. Och jag vill ju gärna att Ida ska känna sig helt trygg med att bli bortlämnad emellanåt. Trots allt handlar det ju bara om några timmar, det värsta som kan hända är väl att hon blir lite hungrig, men då får mamma ge henne flaskan, så får vi hoppas att hon tar den. Mina föräldrar har ju trots allt med stooor framgång tagit hand om och uppfostrat två barn (även om det var på nittonhundratalet), så det ska säkert gå bra.  (Ja, jag erkänner. Jag är lite lite nervös för hur det hela ska gå och om Ida sköter sig väluppfostrat. Men det är nog normalt att känna så)

Hon sover än! Jag hinner nog ta en påtår också....

Idag har jag varit vaken sedan 02.45 Då käkade Ida. Sen somnade hon om till halv fem. Men det är verkligen helt ofattbart hur mycket ljud en så liten människa kan frambringa – även då hon sover! Hon stånkar, kvider, stönar, skriker till, gnyr… Andreas tycker att det är väl bara att sova med öronproppar då. Men det känns inte som en riktigt bra lösning i längden. Vi tillbringar ju trots allt en del nätter ensamma, Ida och jag, då hennes pappa är ute på jobb. Och det känns kanske inte så bra att ha vant sig vid att inte kunna sova utan öronproppar då. Dessutom vaknar hon ju X antal gånger varje natt och käkar, och då skulle hon ju hinna väcka hela huset innan jag hörde det. Nej, hennes pappa är inte särskilt lättväckt, nej.. ;) Funderar på hur det skulle låta nästa gång vi ses i föräldragruppen: ”Nej, jag sover jättebra på nätterna, stoppar i öronpropparna när jag lägger mig och sen sover jag som en stock tills jag vaknar kl 9 på morgonen. Jätteskönt att slippa höra när hon ligger och skriker!” Nu är i alla fall klockan 11 och jag har insett att det blir inte mer sömn just nu. För mig. Ida sitter inknuten i sin sjal på bröstet på mig och sover och snusar. Utan att låta en massa. Konstigt att det bara är på nätterna.

Jag sprang igår. Eller joggade. Helt underbart att anstränga sig lite. Jag har inte dålig kondition. Jag har ingen kondition alls. Men som tur är vet jag ju av erfarenhet att det brukar repa sig rätt så fort om man bara inte ger upp efter de första gångerna. Igår när jag skulle byta om till springkläder (jag kommer inte riktigt i mina vanliga löpartights i nuläget…)kände jag mig inte värst smärt när jag stod och letade efter ett par springvänliga brallor med gott om plats i midjan (och gärna vid låren, rumpan, höfterna…). Wilma tittade nyfiket på när jag provade byxor efter byxor och släppte sedan kommentaren ”Det är konstigt – en del som har fått barn har typ som en tjock mage kvar jättelänge, men din mage är ju liksom jättesmal!” Underbara barn! Visst är barn alltid ärliga? Jag kände mig i alla fall en liten smula lättare när jag skuttade iväg runt Orraholmen.

Uppdatering från BVC: 4650gram och 52,5 cm. Nästa gång är om en månad, och då är det dags för första vaccinationen.

Laddar upp en liten videosnutt på en go och glad tjej. Vilket hon faktiskt är för det mesta. (bilden är lite mörk, men man ser lite i alla fall :)

Det regnar fortfarande. Stilla vårregn. Det är verkligen GRÖNT ute! Vi trotsar allt det våta och drar på oss regnkläder och regnöverdrag till vagnen och promenerar ner till BVC. Dags för vägning och mätning igen.

Ikväll ska jag ut och springa. Banne mig! Jag var på efterkontroll hos barnmorskan i förra veckan och gick igenom besiktningen. Dock sa hon att rekommendationen numera är tre månader istället för åtta veckor när det gäller att hålla upp från "stötig" träning. Men va sjuttan - så himla farligt kan det väl inte vara om man springer bara lite försiktigt, liksom lufsande..? Jag har ju ändå ingen kondis kvar så det blir väl nån form av gång/jogging bara. Och om det gick bra att börja springa efter åtta veckor fram tills nyss, så borde det väl gå bra för mig med, utan att jag för den skull skulle få framfall eller bli akut inkontinent? Hittar ni nån livmoder eller ett par äggstockar som ligger och skräpar nånstans runt Orraholmen, så vet ni i alla fall att det är min. I så fall hade jag fel!

Vi måste köpa ett babygym till Ida. En sån där typ båge som man ställer över en filt på golvet och så hänger det en massa kul grejer att glo på. Det går inte att lura henne längre. Innan kunde man lämna henne en stund och gå och borsta tänderna t ex, utan att hon fattade att man var borta. Men nu märker hon DIREKT att man överger henne. Och det låter hon märkas! Skötbordet däremot är en höjdare. Där hänger en mobil med speldosa i, och hon börjar gapskratta och jollra direkt när hon får syn på den. Flaxar med armarna och är allmänt skitnöjd. Att ha nåt liknande att använda när hon ligger på golvet vore alltså perfekt!

Laddar upp lite bilder på uteplatsen för att skryta lite. Vi är RÄTT så nöjda :-) Granitlyktorna kostade bara 199 spänn på Jysk men är solcellsdrivna och känns jättedyra och lyxiga. De laddas under dagen och tänds tidigt i skymningen och lyser sen in på natten. Flott!

Den observante märker kanske att det är två olika uteplatser. Vi fick en massa spillbitar över, och det var ju så enkelt att skruva och såga lite, så vi svängde ihop ett trallgolv på framsidan också. Det är där vi har lite kvällssol, så det känns ju piffigt med ett fint golv där också.

I helgen har vi (förutom att skruva trall) varit iväg på Vikingamarknad i Ale. Ida sov hela tiden. Hon har förresten sovit dygnet runt i tre dygn, bara vaknat för att äta. Vi hade nästan glömt av att hon hade ögon, för vi såg dom inte på flera dar. Hon behövde nog ta igen sig efter förra veckans kämpande med gråt, gnissel och allmänt missnöje. Sedan i lördags är hon sig lik igen, go och glad och pigg. I söndags var vi på kalas hos farfar som fyllde år. Ida var pigg och glad. Skönt. Det är stor skillnad på en bäbis som gallskriker precis hela tiden som i förra veckan, och på en som är go och glad och ler mot allt och alla. Det känns liksom lite mer obesvärat att umgås då.

Det regnar idag! Ida och jag tog en promenad på förmiddagen med regnkläder och regnöverdrag till vagnen. Jag kom på att det är första gången det regnar sen Ida kom, och det är åtta veckor sedan idag! Jag får väl större delen av Sveriges befolkning på mig om jag säger att det är skönt och uppfriskande med lite regn, men jag _tycker_ faktiskt det. Dels BEHÖVS det för allt som ska växa, och sen är det en fröjd för alla oss allergiker att få lite frisk luft. Man inser ju nu när man ser allt gult i vattenpölarna hur mycket pollen det är som virvlat runt i luften det sista.