Vilken underbar vinter vi har fått! Vi har spenderat de sista dagarna nästan uteslutande utomhus. Pulka vid Haraberget och Hyberget, pimpelfiske och skridskoåkning på Mjögasjön och långfärdskridskor på Jämnesjön bland annat. I eftermiddags gick vi ner till simhallen en sväng och värmde upp oss lite. Ida är verkligen duktig nu, hon hoppar i från kanten och doppar hela huvudet på kommando, hon dyker gång på gång utan att sätta i halsen och hon åker på mage framlänges ner för lilla rutschkanan ner i bassängen om någon tar emot där nere. Det är så roligt att hon trivs så i vattnet! Ska nog kosta på hene ett par såna där Chereks-armringar för dom använder hon på babysimmet och trivs så himla  bra i.

Nyår förresten. ´Himla trevligt! 18 vuxna och 11 barn hemma hos oss. Funkade hur bra som helst. Knytkalas är väldigt praktiskt! Wilma hade dessutom lagt ner en hel massa tid och energi på en tipspromenad / tävling som engagerade varenda en - fantastiskt roligt!

Det är mysigt när hela familjen är hemma och man kan hitta på saker tillsammans varenda dag. Men jag skäms inte för att erkänna att jag ser fram emot att få tillbaka min vardag igen. Saknar mina timslånga promenader varenda dag med de andra hemmamammorna, och jag tror att Ida mår lite bättre när hon har struktur, lite rutiner och fasta tider i sin vardag. Som det är nu får hon mest hänga med på det vi andra vill hitta på. I flera dagar har hon suttit påpälsad i en pulka på olika sjöar och tittat på när vi andra roat sig. Nu verkar hon tåla sig väldigt bra och tycka att det är skönt att vara ute. Men lite dåligt samvete har jag allt...

Pappa är långt borta och jobbar ibland. Men det gör inget. Med webkamera och mikrofon och högtalare kan man nästan nypa honom i näsan ändå!

Dimma kan vara fuktigt, trist, grått och lessamt. Eller så kan det vara tyst, lugnt, behagligt, vackert och ... alldeles alldeles underbart! Som under en promenad runt Orraholmen för ett tag sedan, innan snön kom.  

Tja... Så här såg det ut i eftermiddags på Mjögasjön. Tre personer ute på sjön. Mamman har pikat sig ut några meter på den slaskbelagda isen och står och borrar och frustar. Och konstaterar att isen faktiskt är mellan 7-10 cm! Helt tillräckligt för att både åka långfärdsskridskor och pimpelfiska! *jubla* Pappan då? Jo han är fullt upptagen med att arrangera barnet, sätta ansiktet i rätt vinkel, få ljuset att falla rätt, och fixa med skärpedjup och annat för att få den perfekta suddigheten där i bakgrunden...   

Nä, nån fisk fick vi inte (kanske för att dom inte ville ha min julskinka och hemgjorda köttbullar?). Och Andreas försökte åka några skär med sina julklappslångfärdsskridskor, men det var svårt i det flera centimetrar djupa och halvfrusna snöslasket. Så vi får hoppas att slasket smälter ner och sen fryser på, för nu vill jag åka skridskor!! 

Eftersom världens sötaste tomte bor i våran familj så var jag tvungen att lägga upp lite bilder på henne här. Ida fullföljde sitt uppdrag med bravur! Lastade sin gåvagn, körde en bit, lastade ur, åt lite julklappssnöre, kröp runt lite, rev av lite papper och åt, kröp runt, lastade ur lite paket, gick en vända... osv...

Och julklapparna var många och goda.

På juldan fick hon dessutom träffa sitt livs första livs levande jultomte. Och inte ett skvatt rädd blev hon - bara konfunderad över varför han hade massa vitt vadd i hela ansiktet som man inte fick rycka bort.

 God fortsättning alla!

...kommer här en bild från julaftonkvällens julbad i badtunnan. Ida med farmor och farfar myser ikapp!

God Jul önskar jag alla bloggens läsare

Vi tar det lungt på självaste julafton. Strax en promenad med pulka, sen all den goda julmaten och (Kalle eller Anna) Anka. Ikväll kommer Andreas föräldrar förbi och julbadar i badtunnan.

En liten patient i sitt fängelse (spjälsäng)

Vi spenderade förra natten på sjukhus. Det började i måndags morse. När Ida suttit på pottan märkte jag att bajset var alldeles vitt! Väldigt skumt. Egentligen hetsade jag inte upp mig så mycket över det, utan tänkte att jag kunde avvakta och se hur det skulle bli nästa gång. Men dagen gick och när hon hade ätit middag vid 16tiden, så tjugo minuter efteråt började hon GALLSKRIKA. Har aldrig hört henne skrika på det sättet innan. Hon kastade sig av och an i famnen, vred sig, stirrade vettskrämt på mig och hade så ONT! 35 minuter tog det innan hon hulkande satt i mitt knä och pustade ut igen, alldeles genomsvettig. Jag är ju trots allt sjuksköterska och vet ju att avfärgad avföring kan vara ett tecken på avflödeshinder i gallvägarna. Men typ gallsten känns ju inte som en självklar åkomma på en niomånaders unge. Hur som helst så ringde jag sjukvårdsupplysningen som hänvisade mig till barnakuten. Ringde dit och fick rådet att åka in omgående. Så det var ju bara att packa väskan och åka iväg. Vi blev sittandes några timmar på akuten med ett relativt välmående (men väldigt trött) barn. När vi till sist fick komma in till doktorn, så började hon fråga om vi hade leversjukdomar i släkten, om hon verkligen var helt frisk sen tidigare osv osv. Efter att ha pillat i rumpan konstaterade hon dessutom att bajset var VITT!! (som om man inte kunde lita på min egen berättelse).

Hursomhelst. Detta skulle utredas så vi blev inlagda på barn- och ungdomsavdelningen. Runt midnatt fick vi komma till ro och gå och lägga oss. Då hade Ida imponerat genom att prestera ett avföringsprov på pottan till dem (fortfarande vitt). Båda hennes små armveck var emlade och nu skulle vi få sova i 1,5 timma innan man skulle sätta nål och ta prover på henne. (Konstigt att man inte kan emla direkt på mottagningen och sticka henne innan hon somnar). Halv två väcktes hon alltså (och jag) och bars till ett helt upptänt rum där hon skulle ligga på en kall brits och stickas och stickas. Under gallskrik blev alla prover tagna och vi fick lägga oss igen. Ida fick välling eftersom hon skulle fasta inför morgonens Ultraljud av den lilla magen. Jag sov knappt en blund. Jag fantiserade fritt om olika tillstånd som kan ge avflödeshinder på en så liten människa. Tumörer, missbildningar, leversjukdomar... Jag kom inte på en enda sjukdom som kändes som ett särskilt kul alternativ. Och varför skulle hon få göra ultraljud om inte dom misstänkte något?!

Nu var ultraljudet helt invändningsfritt - tack och LOV!! Finfin lever och rena gallvägar. Och alla prover helt bra. Så barnläkaren som skrev ut henne sa att det nog inte var gallvägarna i alla fall, för då skulle hon ha blivit gul och haft förhöjt bilirubin. Hans tips var födoämnesallergi. Och mest troligt mjölkproteinallergi. Jaha. Det kan man leva med. Lite pyssligt och trixigt - men absolut inte farligt. Och dessutom växer de allra flesta i från det. Lättnad, lättnad, lättnad! Jag som ställt in mig på en inte så jättekul julhelg på sjukhus. Nu fick vi åka hem. Vi ska undvika mjölk och se tiden an tills nästa BVC.

Här ser nog nästan barnet piggare ut än pappan...

Vi har köpt mjölkfri välling och gröt. Maten är hon fortfarande inte noga med. Hon har ju krånglat väldigt med maten det sista. Jag har trott att det bara varit en fas, att hon testat mig lite, men kanske har hon helt enkelt inte velat ha maten, därför att hon mått illa, haft ont i magen osv... Skuldkänslor...

Jag är så otroligt lättad och tacksam. Lovade i ett svagt ögonblick att jag aldrig mer skulle bli arg på Ida, bara hon visade sig vara frisk och itne allvarligt sjuk. Jag ska inte ens bli arg om (när) hon piercar sig eller tatuerar sig eller färgar håret svart! Kanske...   

Hon är fortfarande hängig och klen, sitter helst i knät och lutar sig tillbaka och tittar på. I vanliga fall vill hon absolut inte sitta still utan mest fräsa runt på egen hand. Men det kan visst ta någon vecka. Vi får se tiden an helt enkelt.