Morfar passar Ida en liten stund... Eller är det tvärtom??

Årets första hög med gula kantareller!

Minsann. Ida har blivit en stor tjej och flyttat hemifrån. I alla fall in i ett eget rum och ut ur mammas och pappas. Nu har hon i alla fall två kvadratmeter som hon förfogar över helt själv (de fylls väl i princip upp av hennes säng, men så mycket utrymme behöver hon ju inte ännu). Hon sov första natten i sitt nya rum ikväll, och hon sov varken bättre eller sämre än annars, så jag tror knappt hon märkte någon skillnad. Efter att ha sovit fyra hela nätter i rad i början av juli så har hon återgått till att vakna flera gånger varje natt. Inte för att äta, dock, utan mest för att ligga vaken och jollra, leka, stånka och stöka lite. Detta har ju lett till att hennes extremt lättväckta mamma får mindre sömn nu än under de första tre månaderna då hon skulle ÄTA med två timmars mellanrum dygnet runt -även nattetid. Det var lite jobbigt då, men ändå liksom lite meningsfullt. Att lyssna på en jollrande bäbis på dagen är sött och charmigt. Att ligga och lyssna på det kl 23.22 OCH 01.42 OCH 03.27 OCH 04.49 OCH 05.52 är... eehh... lite tröttsamt! Alltså fick hon flytta ut utanför vårt sovrum. Och jag kan konstatera att väggarna är inte det minsta ljudisolerade och man hör PRECIS lika bra om nån ligger och låter utanför :) Men men. Ut ska ju hon ändå innan hon konfirmerar sig så lika bra nu.

En liten liten liten pinjenöt höll på att sätta stopp för hela härligheten igår. Vi svängde ihop en pasta med chevré, soltorkade tomater och ovanpå pinjenötter.  Väldigt gott. Det var bara att när jag skulle ta en slurk vatten, så följde en liten pinjenöt med och satte sig som ett litet - men väldigt tättslutande - lock. Det blev TVÄRstopp! Snacka om att man blir förvånad när man varken får in eller ut ens en liten gnutta luft, och än mindre kan hosta eller säga nåt. Tack och lov var Andreas hemma och satt mitt emot mig vid köksbordet. Och tack och lov har han snappat upp lite basala livräddningskunskaper, för efter tre ryck med Heimlisch´ manöver ploppade den upp och for ut genom munnen. En liten, liten nöt, som sagt. Vad som kunde hänt och hur det hela hade slutat om jag varit ensam hemma, eller om han inte hade agerat så snabbt och rätt som han gjorde behöver jag inte grubbla över alls. Jag har spenderat hela natten med att drömma mardrömmar om olika scenarion.  Huuuu!

Enligt Andreas tog hela incidenten inte så lång tid, kanske max en halvminut, men för mig kändes det som en halvtimma. Men eftersom jag stod upp hela tiden så var det nog inte riktigt så länge. Jag hann dock tänka att mitt största bekymmer var att nu skulle Anna få åka ensam med Ida till Island!

En ruskig och otäck upplevelse som ger anledning till lite eftertanke och tacksamhet... Det hade kännts jäkligt snöpligt om mitt liv tagit slut just nu! Och på grund av en liten liten nöt....