Det blev en mycket fin stund i Kinnaborgs kapell igår eftermiddag. Tung, sorglig och jobbig på många sätt, men även mycket fin, stämningsfull och vacker. Ett fint minne att bära med sig av en fin människa som inte längre finns hos oss. Ida var med oss, och satt i mitt, Andreas eller morfars knä, alternativt på golvet. När första psalmen - Blott en dag - började spelas, sjöng hon la-la-la-la med kraftig stämma och började göra rörelserna till Imse Vimse Spindel. Hon kan sjunga hon - och orsakade ett och annat leende...

På kvällen innan vi begav oss hem igen, åkte vi tillbaka till kapellet och tittade på alla de vackra blommorna, som nu lagts vid Kents gravplats. Det snöade ymnigt under hela eftermiddagen och kvällen och när vi tände en marschall bland blommorna så blev det så himla vackert med lågans sken, all gnistrande snön, flingorna som yrde och de delvis översnöade blommorna.