Äntligen ett livstecken igen! Jag är egentligen inte så orolig av mig, utan förutsätter att allt ska gå bra - men jag måste erkänna att det känns väldigt bra att höra av dom! Andreas ringde just på knackig sattelitlinje från Sydkap i Nordvestfjord, där de ska hämtas om två dagar och skjutsas tillbaka med båt till Scoresbysund. Väl där ska all utrustning packas ner och plockas i hop i lådor för förvaring tills båttransport hem under nästa sommar. Allt var väl med dem, de har haft tur med vädret och har inte behövt vara hungriga.

Jag hann förmedla en del av mina och Idas expeditioner också de senaste veckorna: Liseberg, Skene Marten, Ullared, Kinna, Kinna, Kinna, sovit över hos Anna, sprungit Kretsloppet i Borås, varit på kräftskiva, varit i skogen och plockat kantareller, badat i tunnan... :-) Inte har vi legat på latsidan vi heller! Ska bli skönt ändå när Andreas kommer hem och det blir lite mera vardag igen. Jag beundrar verkligen alla ensamstående mammor som får det hela att gå ihop, för det är påtagligt hur ensam man är när det blir lite körigt. Som nu när Ida har lagt sig till med lite knöligare sömn igen. Man känner sig så ensam när man får gå upp varenda gång hon vaknar på nätterna och varenda gång när hon vaknar vid fem på morgonen. Det finns dagar när jag tycker att hon ALDRIG sover, men det fattar jag ju att hon gör. Jag har redan inhandlat ett par finfina silikonöronproppar som ligger i min necessär. Tänkte använda dom när Andreas har kommit hem :D Jag ser framför mig en natt där jag i ohämmad lyx kan vältra mig i välbehaget att få sova flera timmar i sträck- kanske rent av en hel natt. Kanske rent av till klockan 07?!! Lite höga målsättningar kanske, man man måste ju som sagt sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna!